Vetenskapligt religiös?
Posted by Varg on January 13th, 2008Jag har ofta funderat på det här med vetenskap och religion och jag får inte ihop det. Jag är fascinerad av vetenskap och forskning, jag är också religiös men jag är inte det minsta intresserad av att bevisa min religiösa övertygelse vetenskapligt.
Min religiösa övertygelse baseras på upplevelser, känslor och därmed övertygelser. Vetenskap baseras på rön och ‘fakta’ som förändras vartefter det framkommer nya rön och ‘fakta’. Vilket är då mest reellt för mig som individ? Det jag med säkerhet vet men inte kan bevisa eller det jag inte vet men kan bevisa tillfälligt tills nya bevis kommer i dagen? Jag håller mig nog till det jag vet och betraktar det andra som intressant men trots allt osäkert.
Vilken religiös person slutar dyrka sina gudar för att vetenskapen inte kan bevisa deras existens? Tvivlaren kanske gör det men då var han/hon nog inte troende ändå, åtminstone inte med övertygelser i egna upplevelser. Jag tror inte att allt kan bevisas, jag tror inte ens att det är meningen att allt ska kunna bevisas. Jag tror inte att det är bra för människan att veta för mycket.. lagom är alltid bäst. ‘Ju mer man tror att man vet desto mindre vet man’ heter det gamla talesättet och det stämmer ganska bra.
“Medelmåttigt klok var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Klok mans sinne är sällan glatt,
om allvis han är, som det äger.”
Så säger Odin i Hávamál och han har troligtvis rätt. Varje svar leder till nya frågor och till slut tar frågorna slut och man sitter med en trave svar man inte kan använda eller tvärtom. Blir man verkligen gladare av att veta allt? Jag tror inte det, jag tror att sinnet förmörkas hos den som får veta för mycket. Där ligger svaret på frågan om den mytomspunna graalen, graalen är kunskapen som den kristne guden inte ville att hans undersåtar skulle ha. Detsamma med Mimers brunn som Odin drack ur och offrade sitt öga till. Blev han gladare för det? Nej, han blev uttråkad av att veta allt så han började ge sig i lag med jättar som han kämpade med i visdoms och kunskapslekar med livet som insats, allt för att få en kick i vardagen. Jag tror att han har ångrat det där offret ett antal gånger eftersom det tog bort spänningen i att inte veta.
Ska vi då göra samma misstag och jaga kunskapen till vägs ände? Vill vi verkligen veta? Är det inte roligare att inte veta och att fortsätta jakten så länge som möjligt utan att fälla bytet? Är det inte resan som viktig hellre än målet? Vid målet tar ju allt slut och var ligger det roliga i det..
Jag vet allt jag behöver veta om min tro och min religion, lite får jag reda på under resan men mycket får jag aldrig veta säkert och det spelar ingen roll. En sak är dock säker; jag tänker aldrig försöka bevisa att min religion är äkta. Den som inte känner det själv kanske inte ska ägna sig åt den religionen och det är all kunskap man behöver.
Tor Vige det nya året
/Varg